Tiden går fort men ändå så långsamt. Det är 39 dagar sedan jag fick krama om Pappa för sista gången, men i den stunden visste varken jag eller han att det var en kram som innebar ett farväl för alltid. För 36 dagar sedan somnade han, stilla och lugnt, ovetandes om att han aldrig mer skulle vakna. För 7 dagar sedan begravdes han, så fint och stämningsfullt. Saknaden och sorgen är så stor och tårarna rinner nerför mina kinder samtidigt som de ljusa minnena av honom blickar förbi. Jag kommer nog aldrig att riktigt förstå att Pappa är borta, att han har lämnat mig utan att riktigt säga hejdå. Ibland är livet riktigt orättvist!